Men hur ska någon egentligen göra det? När det enda jag gör är att stråla? Jag är ingen person som skriver inlägg där jag "tycker synd om mig själv" direkt. Jag är en sådan person som kan må hur jävla piss som helst, men vara världens gladaste och lyckligaste utåt. Jag är en sådan person som inte tycker om att visa att jag mår dåligt eller är sur. Utan oftast lägger jag på ett smile och allt är bra. Men innerst inne mår jag inte bra. Och ibland kan det vara skönt att skriva av sig lite. Och det är det jag gör nu. Inte för att någon ska tycka synd om mig. För jag har det så bra så det behövs inte! Men innerst inne, har jag alltid mått dåligt psykiskt. Varför? Alla ni som känner mig vet. Även om jag inte pratar om det som någonting dåligt. Utan hellre ser det positivt, som allting annat. Men det är ju bara hur jag är. Hur jag tacklar allt dåligt. Det tacklar jag helst med glädje! Stänger allting inne och är tyst, istället för att klagar. Och vad jag egentligen pratar om tänker jag inte förtälja nu. Det får framtiden göra! Och det kommer bli inom en snar framtid. Jag kommer äntligen få ändra på mitt liv. Jag kommer äntligen få bli glad på riktigt utan att ha den där krypande känslan och de där djupa tankarna igen. Tankarna som kommer när man är helt ensam. Till exempel i duschen, när man diskar, eller kör bil. Vart jag än är, är tankarna där. Och drömmarna om att allt ska bli bra. Och det ska det. Så småningom.

Ja som sagt, buhu for me! Over and out.